Piganlina

Nu sätter jag stopp.
Jag har tagit ännu ett stort beslut i mitt liv.
 
Jag har numera valt att snart ta bort min sida på nordicfinest där jag säljer filmer och bilder. Det blir en press för mig att hela tiden måste vara aktiv för att sälja och för att spela en roll. 
 
Under söndagen kryssade jag för "nya köp kan ej göras" på varje objekt och i början av november när allting löpt ut kommer min sida där försvinna.
 
På något sätt känns det som en lättnad. För det känns att jag mer och mer landat i livet som jag ska berätta om senare i ett inlägg. 
 
Jag har liksom fått avsmak ifrån det hela. Pigan lina som viker ut sig kommer endast att vara Piganlina numera. Inget mer naket för pengarna. Bara fokus på det som ger mig någonting mer.
 
 
2 år sedan min medverkan i Big Brother.
 
 
 
Det är nu 2 år sedan jag klev in i en av de större händelserna i mitt liv. För 2 år sedan idag runt den här tiden medverkde jag i dokusåpan Big Brother och tog jag mina första steg inne i det huset. Det kan vara den sjukaste grejen jag gjort i mitt liv. Alla förberedelser, alla hemligheter inför medverkan och att veta att man ska befinna sig i ett hus med ett x antal personer. Det känslan är obeskrivlig.
 
Ca 1,5 dygn inna jag skulle medverka så blev jag okontaktbar. Mobilen stängdes av efter sista samtalet med mamma och alla sms med mina vänner som visste att jag skulle iväg. Jag möttes utav olika tidiningar som ville göra repotage som skulle publiceras. Jag fick ägna mig det 1,5 dygnet med att sova, vara rastlös och att inte veta någonting inne på ett hotellrum. Bli hemlighetsfullt flyttad utan att se eller höra någonting till bakom kulisserna där huset låg. Där fick jag sitta i ett rum och vänta i många timmar innan sista touchen med smink gjordes och mikrofonen som skulle justeras. Sen var jag på gång. 
 
Leddes ner för många trappor, bakom kulisserna och fick sitta på en stol bakom med en låt i öronen som de använde som låt för Big Brother senaste gången det sändes. Jag minns hur jag skakade, hur en person klappade mig över armarna och hur jag sedan fick ta av mig allting och snabbt kastas in i studion. 
 
Jag kollade inte ens hur många som befann sig där. Det enda jag fokuserade på var att svara på frågor och att hålla fokus på det. Innan jag klev in i huset så gav jag mamma, pappa, syster och min bästa vän Joel en varsin kram. Halvt sprang upp för trampan som ledde upp till huset, den stora dörren öppnade sig och jag klev in.
 
Den första jag mötte där inne var Sergio.
 
Det var nu allting blev verklighet. Jag var verkligen inne i huset. Jag var där för att tävla. 
 
En person efter den andra klev in och sart var alla där inne. Alla lika förväntansfulla om vad som skulle ske. 
 
 
 
 
 
Med denna resa lärde jag mig mycket om mig själv som person. Jag växte otroligt samtidigt som det blev kaos runt omkring mig efteråt. jag blev kvar 61 utav 70 dagar. Jag var så nära. Men i slutet brast det och jag pallade inte mer..
 
Människor som inte varit i samma situation säger att dom förstår. Men jag lovar. Ingen kan förstå. Att vara instängd i så många dygn med fritt främmande personer. Att vara avskärmad ifrå verkligheten. Att inte ha någon som helst kontakt med familj eler vänner. Inte veta vad som händer där ute i världen. Att inte ha tillgång till något mer än varandra att vända sig till.
 
 
 
 
Det är bland det sjukaste som jag varit med om. Som jag absolut inte ångrar,. Som var en helt otrolig upplevelse. Det va galet. Men jag skulle aldrig göra om det. Nu har jag gjort denna resa som varade i 61 dagar. Som forsatte utanför sedan när man kastades in i verkligheten och försökte komma i balans. 
 
För man blir skev. När jag kom ut kom jag inte ihåg koden på mitt bankkort, jag blev helt paralyserad när jag såg lastbilar igen, jag fattade inte riktigt att jag såg andra människor än de jag spenderat senaste månaderna tillsammans med, jag hade sådan sjuke prestationsångest och att greppa verkligheten var svårare än jag trodde. Det tog mig ca 3 månader innan jag kände att jag var back on track.
 
Efter att jag avslutat denna resa påbörjades en ny. Nämligen tecken och symptomen på bipolär som jag numera har diagnos på. Denna resa triggade igång skoven eftersom denna medverkan gjorde att det utlöstes. 
 
 
 
 
På dessa 2 år har jag börjat landa i mig själv. Eller jag står mitt emellan den där flamsiga provocerande nakna fulla och omogna tjejn vs. Den där mer vuxna asvarstagande nyktra mer mogna och stabila tjejen. Jag ska berätta om det mer i ett annat inläggg. 
 
 
visst, jag har fått en stämpel.

Många som följer mig eller känner mig i verkliga livet vet att jag är en ärlig människa och står upp för mig själv. Jag låter mig inte trampas på.

Förutom de i min närhet, så är det säkerligen ett x antal av er som följer mig som inte missat att jag även driver en blogg med inriktning glamour. Med andra ord en sida där jag viker ut mig genom att sälja bilder och videos.

Visst, jag har fått en stämpel. Blivit kallad för hora, att vara en dålig flickvän, att syssla med porr och vara en dålig förebild.

Men vet ni vad ??

Det rör mig inte i ryggen.

Enda sedan jag kan minnas så har jag varit fascinerad utav striptease, exotiska dansare, glamour modeller och tjejer som viker ut sig.

När jag genom en tjej som följer mig Snapchat fick nys utav denna sida så tvekade jag inte en sekund. Jag förmedlades vidare till de ansvariga för sidan sen var bollen i rullning. Och bollen är i rullning fortfarande än idag, snart 1,5 år senare. Och jag trivs. Trivs så bra med detta.

Människor har frågat mig om det finns någon gång då jag har i åtanke att sluta. För tillfället så är svaret nej. Jag trivs. Jag gillar det jag gör och att få visa upp mig och min kropp. Det är ett annat jobb jag har för jag tjänar pengar på det jag gör.

Vad min pojke och familj tycker?!

Pojken bryr sig inte. Så länge jag tycker det är roligt och att jag trivs så tycker han att jag ska fortsätta. Mamma och pappa är inte så förtjust i det hela. Syster har accepterat det. Vissa vänner gillar det inte, medan andra tycker det är roligt att se mig köra mitt race.

Men nu är det så här att man bara lever en gång. Varför leva efter någonting dessa jävla normer säger att man ska göra när man kan leva precis som man vill?!

Jag tänker inte sjunka till den nivån iaf. Att falla för trycket av hur man borde vara och göra. Jag tänker fortfarande gå efter eget huvud och göra som jag vill och känner för.

 Det är liksom så jag fungerar. Att köra mitt eget race och njuta längs vägen.