Piganlina

visst, jag har fått en stämpel.

Många som följer mig eller känner mig i verkliga livet vet att jag är en ärlig människa och står upp för mig själv. Jag låter mig inte trampas på.

Förutom de i min närhet, så är det säkerligen ett x antal av er som följer mig som inte missat att jag även driver en blogg med inriktning glamour. Med andra ord en sida där jag viker ut mig genom att sälja bilder och videos.

Visst, jag har fått en stämpel. Blivit kallad för hora, att vara en dålig flickvän, att syssla med porr och vara en dålig förebild.

Men vet ni vad ??

Det rör mig inte i ryggen.

Enda sedan jag kan minnas så har jag varit fascinerad utav striptease, exotiska dansare, glamour modeller och tjejer som viker ut sig.

När jag genom en tjej som följer mig Snapchat fick nys utav denna sida så tvekade jag inte en sekund. Jag förmedlades vidare till de ansvariga för sidan sen var bollen i rullning. Och bollen är i rullning fortfarande än idag, snart 1,5 år senare. Och jag trivs. Trivs så bra med detta.

Människor har frågat mig om det finns någon gång då jag har i åtanke att sluta. För tillfället så är svaret nej. Jag trivs. Jag gillar det jag gör och att få visa upp mig och min kropp. Det är ett annat jobb jag har för jag tjänar pengar på det jag gör.

Vad min pojke och familj tycker?!

Pojken bryr sig inte. Så länge jag tycker det är roligt och att jag trivs så tycker han att jag ska fortsätta. Mamma och pappa är inte så förtjust i det hela. Syster har accepterat det. Vissa vänner gillar det inte, medan andra tycker det är roligt att se mig köra mitt race.

Men nu är det så här att man bara lever en gång. Varför leva efter någonting dessa jävla normer säger att man ska göra när man kan leva precis som man vill?!

Jag tänker inte sjunka till den nivån iaf. Att falla för trycket av hur man borde vara och göra. Jag tänker fortfarande gå efter eget huvud och göra som jag vill och känner för.

 Det är liksom så jag fungerar. Att köra mitt eget race och njuta längs vägen.

 
Jag dog inombords.
För ett halvår sedan dog jag inombords. Marken under mig rasade och jag föll ner i ett mörkt hål som aldrig tycktes ha ett slut. Hjärtat slets i miljontals bitar. Ännu en gång. Jag blev dumpad. Åter igen. Denna gång Av vad jag trodde var min livs kärlek. 
 
När man är mitt upp i allt detta. En för mig, men även för många , en traumatisk upplevelse, så gör det så ont inombords att man verkligen tror att man håller på att kvävas till döds. Det känns som om livet rinner ur kroppen. Hela världen raseras och man tappar hoppet om sig själv. 
 
Det tar tid att läka. Man ska försöka ta in vad som verkligen hänt. Att man blivit lämnad av en person som stod närmast. Som man verkligen trodde var den stora kärleken. För tro mig. Jag var helt hundra. Men hade så jävla fel.
 
Men så här snart 7 månader senare har jag lagt det bakom mig. Jag känner ingenting av det tidigare förhållandet. Jag saknar inte han. Jag saknar inte oss. Jag saknar inte att vara i ett förhållande. Jag trivs ensam. Jag är lättad som fan för att vara själv. 
 
Och jag läker fortfarande inombords. För varje dag som går blir jag starkare i mig själv och utvecklas som min egen person. Jag är inte redo för att träffa någon och bli förälskad. Jag behöver space, ta vara på egen tid och fokusera på det jag gör nu. Mitt liv som bonde, men även livet som satsande inom fitness världen. Det är det som gör att alla mina sår inombords läker igen Succesivt. Jag skulle aldrig orka med ett heartbreak igen. Inte nu, och inte senare heller för den delen. Jag är för sårbar och har inte den styrkan för det. 
 
Men jag måste erkänna att jag är otroligt glad idag över att jag blev dumpad. För sommaren 2016 kan ha varit den skakigaste sommaren ever med mina maniska och depressiva perioder i livet. När jag blev lämnad brakade depressionen lös ordentligt för att varvas med maniska perioder. In och ut på psykiatrin. Läkarna tog det på allvar och i December månad fick jag en fastställd diagnos för att vara bipolär. Det är inte förrän nu jag riktigt kan se alla mönster sen 10 år tillbaka. 
 
Just nu äter jag medicin dagligen för att släta ut dessa toppar och dalar. Hade någon sväng i Januari månad , men läkaren trappade upp dosen ett snäpp till. Har även lugnande tabletter som jag kan ta OM jag kommer in i en manisk period och inte kan sova om kvällarna.
 
Så det som jag trodde skulle ta livet om mig inombords gjorde att idag mår bättre än någonsin. En för mig traumatisk upplevelse blev till bergochdalbana som slutade med ett stabilare mående och fokus på mig själv.
 
 
 
Jag är så otroligt tacksam. Tacksam för att jag blev hopplöst förälskad. Tacksam för den turbulenta sommaren 2016. Tacksam för att jag blev dumpad. Tacksam för att jag svävade mellan himmelen och helvetet. Tacksam för att jag fått sådan fin hjälp utav läkare och stöttande familj och vänner. Jag är tacksam för allt!<3
Jag spyr på kärleken.
Jag har haft en del förhållanden genom de senaste åren. Inget har fungerat.
 
När jag nu senast verkligen var hundra på att jag funnit min stora kärlek och allt klaffade, då kände jag att nu jävlar kommer jag dela min framtid med denna kille. Sisådär 5 månader senare dumpade han mig. Ja, ni läste rätt. Jag, Lina Sjöberg blev dumpad. Det är ingenting ovanligt egentligen.
 
Jag är inte ledsen längre Över detta. Absolut inte. Jag är bara arg. Något fruktansvärt arg inombords. Så arg att hjärtat blöder och huvudet är kaos.
 
Att det aldrig ska fungera för mig. Att jag står där ensam i slutet endå. 
 
Och jag spyr på kärleken. På allt jag ser överallt på internet och i verkligheten som har med kärlek att göra. Det är inte så att jag inte är glad för deras skull. Jag blir bara äcklad av mig själv över att jag är ilsken på kärleken. Att den aldrig hittar till mig på samma sätt som övriga lyckligt lottade. Jag vill bara skrika. Spotta på den. Slå sönder den. Kasta den i miljontals bitar. 
 
 
Jag spyr på kärleken. Gång på gång. Mer och mer.