Piganlina

Känslan att sväva mellan att inte vilja leva, men endå inte vilja dö.
Så var jag här igen. Nere någonstans på botten och kravlar runt. Livrädd för mitt mående. Livrädd för att det svarta ska sluka mig totalt och inte släppa mig på en längre tid. 
 
Jag har gått in i någon slags depression.
 
Har under en period Succesivt känt att nägonting är inte helt reko i kroppen. Har bara inte förstått vad det varit.
 
Under förmiddagen bröt jag ihop totalt. Grät. Ville bara ta tag i något föremål och göra mig illa. Ville inte dö, men endå inte leva. 
 
Energin är på noll. Ingenting är roligt längre. Jag har tappat lusten för allt. Vill bara sova. Bara gömma mig för ett tag. Aptiten är sämre. Jag gråter från och till. Humörsvängningar utan dess like. Säger någon någonting "fel" så tar jag illa vid mig och blir nedstämd och gråter. Går någonting "fel" är det samma visa. Självförtroendet är nere på botten.
 
 
 
Det där med tankarna på att inte vilja leva pendlar fram och tillbaka. Just nu känns det bättre. 
 
Det skrämmande är att det är ungefär exakt ett år sedan jag mådde så här skit senaste. När besöken in och ut på psyk blev en vana. När jag var så pass nere att jag planerade i mitt huvud på vilket vis jag skulle ta mitt liv på och hur de som jag lämnade kvar på jordelivet skulle ta reda på mina saker och det jag lämnat efter mig.
 
Har pratat med jouren på psyk som sa att jag ska åka in om jag känner mig sämre. Jag har även pratat med psykiatrin som valt att höja dosen som inte är optimal för tillfället. "Dosen du har nu är lägre än den dos du ska ha för att det ska ge effekt. Det är en allvarlig sjukdom du har så nu höjer vi dosen igen." 
 
Jag har sovit bort hela dagen. Vaknat ibland för att sedan slumra igen. Ska försöka äta lite nu för att sedan krypa ner i sängen och sova. Hade inte ens orken att mjölka ikväll för kroppen och skallen höll inte, vilket resulterade i extrem ångest eftersom vi är en man kort i ladugården så mamma fick ta mitt pass som redan jobbat som ett as i helgen. 
 
Ska försöka sova nu. Krypa ner bredvid min fina sambo för att förhoppningvis kunna sova en skapligt god natts sömn. 
 
Jag hoppas innerligt att det här släpper snabbt. Att jag är på banan igen snarast. Som den glada framåt och sprudlande tjej jag normalt brukar vara.
Dessa dagar alltså.


Alltså helt ärligt. Den bästa känslan är nog endå när morgonens rutiner i ladugården är gjorda, sllt flyter på som en smäck och man efter 5 timmars jobb i ladugården får sätta sig ner med en kopp svart kaffe, en god frukost och bara känna lugnet.

Kan tillägga att jag är inne i et hypomani skov som jag skrev tidigare. Överskotts energi som heter duga. Sena nätter. Tidiga mornar. Allt ska ske snabbt. Effektivitet. Impulsivitet. Livet leker som fan. Typ så. Livet som bipolär. Men jag trivs. Iaf i dessa perioder. När man bara kör och livet känns lätt.

 
 
Men jävligt bra morgon med andra ord. Jag och pappa har teamworkat tillsammans med vallhunden Zeb. Det har gått klockrent. 
 
Fick ta upp 153 i verkstolen för hon var öm i en klöv. Visade sig vara eksem som vi snabbt behandlar med ett våtomslag med salicidsyra. Inom ett dygn brukar det ge med sig.
 
Jag har seminerat våran Jersey korsning 253 med en Jersey dos, Gislev heter tjuren. Klockren brunst och förhoppningvis blir hon dräktig. 
 
Tog in 1219 inför kalvning. Verkar vara nära så lika bra att ta in henne på Box för att förbereda inför att den lilla ska komma till världen. 
 
Haft kadaver bilen på besök. Den svåra kalvningen här om dagen resulterade i att kalven dog. En montebeliard. Stor som ett hus. Aldrig varit med om maken till storlek på kalv. Sen en annan tjur kalv som helt plötsligt låg död i boxen en morgon. En sådan som varit klen sedan födseln. 
 
En lokal tidning var ner på besök hos mig i ladugården. Skrev om mig i "veckans profil". Allt mellan himmel och jord. Om mitt liv och lite till. Kommer att tryckas i veckan. Sjukt roligt i vilket fall som! 
 
Nu mat sen iväg och jobba en skvätt till. 
Så var jag på psyk igen..
 
Inte akut denna gång, utan ett planerat. 
 
Massvis med frågor. Hur medicinen fungerat. Hur jag varit och känt. Om jag haft några upp och ner perioder. 
 
Under dessa 2 senaste veckorna har jag haft en hypermani period. Svårt att komma till ro och sova, varit över social, börjar röja i huset på olika ställen som dagen efter sett ut som kaos, haft 527282 bollar i luften, känt mig som starkast i världen och att jag är bättre än andra. Skillnaden denna gång är att jag inte kommit in i mani med att spendera pengar Eller skita totalt i konsekvenserna. Medicinen har tryckt ner det värsta. 
 
Igår började det gå utför. Inte samma matlust, trött i kroppen, orkar inte vara social, är liksom som att jag går i ett vakkum. Skillnaden denna gång är att jag inte har sådan stor jävla ångest eller självmordstankar. Att jag inte känner sådan stor hopplöshet. Utan jag accepterar att jag mår så här. Att jag är glad över att inte dras ner på botten på samma sätt som förut. Att jag inte gråter ständigt, får panik attacker, dunkar mitt huvud i väggen eller sliter mig i håret för att ångesten äter upp mig inifrån. Jag är glad över att medicinen trycker bort det mesta. 
 
Så vi diskuterade läkaren och jag. Mamma var med som stöd. Att vi ska trappa upp medicinen ytligare för att kunna jämna ut dessa perioder mer. Trycka ihop hypomanin och depressioner så att kurvan blir jämnare. Fick även en medicin utskriven för sömn svårigheter som jag ska ta under perioden när jag är hyper och inte kan sova om nätterna. 
 
 
 
Att ha en bipolär Sjukdom är inte lätt alla gånger. Men jag ser ser som en tillgång och som en superkraft. Det är en del av mig som jag numera börjar successivt kunna handskas med. Det tar baga lite tid för att inse hur jag fungerar tillsammans med denna sjukdom.