Piganlina

Dessa dagar alltså.


Alltså helt ärligt. Den bästa känslan är nog endå när morgonens rutiner i ladugården är gjorda, sllt flyter på som en smäck och man efter 5 timmars jobb i ladugården får sätta sig ner med en kopp svart kaffe, en god frukost och bara känna lugnet.

Kan tillägga att jag är inne i et hypomani skov som jag skrev tidigare. Överskotts energi som heter duga. Sena nätter. Tidiga mornar. Allt ska ske snabbt. Effektivitet. Impulsivitet. Livet leker som fan. Typ så. Livet som bipolär. Men jag trivs. Iaf i dessa perioder. När man bara kör och livet känns lätt.

 
 
Men jävligt bra morgon med andra ord. Jag och pappa har teamworkat tillsammans med vallhunden Zeb. Det har gått klockrent. 
 
Fick ta upp 153 i verkstolen för hon var öm i en klöv. Visade sig vara eksem som vi snabbt behandlar med ett våtomslag med salicidsyra. Inom ett dygn brukar det ge med sig.
 
Jag har seminerat våran Jersey korsning 253 med en Jersey dos, Gislev heter tjuren. Klockren brunst och förhoppningvis blir hon dräktig. 
 
Tog in 1219 inför kalvning. Verkar vara nära så lika bra att ta in henne på Box för att förbereda inför att den lilla ska komma till världen. 
 
Haft kadaver bilen på besök. Den svåra kalvningen här om dagen resulterade i att kalven dog. En montebeliard. Stor som ett hus. Aldrig varit med om maken till storlek på kalv. Sen en annan tjur kalv som helt plötsligt låg död i boxen en morgon. En sådan som varit klen sedan födseln. 
 
En lokal tidning var ner på besök hos mig i ladugården. Skrev om mig i "veckans profil". Allt mellan himmel och jord. Om mitt liv och lite till. Kommer att tryckas i veckan. Sjukt roligt i vilket fall som! 
 
Nu mat sen iväg och jobba en skvätt till. 
Så var jag på psyk igen..
 
Inte akut denna gång, utan ett planerat. 
 
Massvis med frågor. Hur medicinen fungerat. Hur jag varit och känt. Om jag haft några upp och ner perioder. 
 
Under dessa 2 senaste veckorna har jag haft en hypermani period. Svårt att komma till ro och sova, varit över social, börjar röja i huset på olika ställen som dagen efter sett ut som kaos, haft 527282 bollar i luften, känt mig som starkast i världen och att jag är bättre än andra. Skillnaden denna gång är att jag inte kommit in i mani med att spendera pengar Eller skita totalt i konsekvenserna. Medicinen har tryckt ner det värsta. 
 
Igår började det gå utför. Inte samma matlust, trött i kroppen, orkar inte vara social, är liksom som att jag går i ett vakkum. Skillnaden denna gång är att jag inte har sådan stor jävla ångest eller självmordstankar. Att jag inte känner sådan stor hopplöshet. Utan jag accepterar att jag mår så här. Att jag är glad över att inte dras ner på botten på samma sätt som förut. Att jag inte gråter ständigt, får panik attacker, dunkar mitt huvud i väggen eller sliter mig i håret för att ångesten äter upp mig inifrån. Jag är glad över att medicinen trycker bort det mesta. 
 
Så vi diskuterade läkaren och jag. Mamma var med som stöd. Att vi ska trappa upp medicinen ytligare för att kunna jämna ut dessa perioder mer. Trycka ihop hypomanin och depressioner så att kurvan blir jämnare. Fick även en medicin utskriven för sömn svårigheter som jag ska ta under perioden när jag är hyper och inte kan sova om nätterna. 
 
 
 
Att ha en bipolär Sjukdom är inte lätt alla gånger. Men jag ser ser som en tillgång och som en superkraft. Det är en del av mig som jag numera börjar successivt kunna handskas med. Det tar baga lite tid för att inse hur jag fungerar tillsammans med denna sjukdom. 
 
 
 
Förälskad.
Jag är inne i något lyckorus. En sådan där period av eufori. En sådan där sjukt härlig känsla. Ni vet när man blir förälskad. En sådan känsla. Enda skillnaden är att jag är förälskad i livet inte i en person.
 
 
 
 
 
Eller där ljög jag en gnutta. För när jag är i detta moode så gillar jag i princip allt och ingenting. Personer, vädret, saker. Alltså små jävla detaljer.
 
Jag är taggad på allt. Huvudet går i högvarv. Jag vill göra 5337388 olika projekt. Jag påbörjar projekt. Jag springer runt och yrar. 
 
Allt är roligt. Jag menar allt! 
 
Jag är social. Sådär sjukt social och pratar i tele konstant förutom när jag jobbar. Skriver med folk. Försöker få kontant och bekräftelse ifrån människor. 
 
Jag är hög. Hög på livet. Förälskad. I livet. 
 
Det som bromsar mig denna gång är medicinen. Det dämpar ner dessa perioder av hypomani. Det märker jag. För jag varvar upp som fan, men inte lika ordentligt förut så att det spårar. Tror jag iallafall. 
 
Och det är lockande med att ta bort tabletterna. För att spåra och fucka ur. Bara en sista gång. Men jag vet med mig Själv att det skulle göra så att jag kraschar totalt. Och det ids jag inte.