Piganlina

När huvudet är kaos.
Mitt mående har pendlat som fan sista tiden, speciellt de 2 sista veckorna. Jag har varit nedstämd och kommit in i en period med depression. Vissa dagar lite lättare än andra. 
 
Här om dagen var det värsta på länge. Jag hae slagit i botten. Ångesten total. Visste varken ut eller in. Det gjorde så fruktansvärt ont inombords. Den där smärtan som inte går att förklara. Det känns som om någon tar en kniv och vrider om rakt in i själen för att sedan trampa på i miljontals bitar. 
 
När man har tankar på att skada sig själv för att kunna fokusera på en annan typ av smärta för bara en stund. Bara kunna lindra ångesten och alla mörka tankar. När man känner att glädjen för livet Succesivt försvinner. När glädjen byts ut emot emot tomhet. När man man har tusentals ångestladdade känslor i kropp och själ som man inte vet hur man ska hantera.
 
 
 
Jag såg svart. Den där längtan av att inte känna mera. Den där känslan av att man inte vet hur länge till man orkar stå ut. När man ser på olika sätt om hur man skulle kunna avsluta sitt liv. När man möter en lastbil och tänker "Jag skulle bara kunna låta ratten dra åt vänster och låta det smäkla". Eller alla dessa träd efter vägen som jag tänkt "om jag gasar allt vad jag har och satsar rätt in i det där trädet". 
 
Inne på akut psyk i måndags frågar min läkare "Vad var det som gjorde att du inte väjde över emot lastbilen ? Eller valde att inte gasa och köra in i ett träd?" Jag svarade snabbt. "För att jag har Så mycket att leva för. En livsstil jag brinner för, en pojkvän jag älskar över allt annat, en familj som jag känner mig trygg med."
 
Det känns egentligen sjukt att sitta här åter igen med känslan att bara vilja försvinna. Den där skammen i bakhuvudet att jag inte borde känna så här för i det stora hela har jag ett bra liv. Den där skammen över varför jag åker in hit, det finns de som mår sämre. 
 
 
 
När syster får komma in till läkaren och låter henne beskriva mig senaste veckan så säger syster "Hon är off. Man kan prata med henne men hon reagerar typ inte. Hon är tom. Sen är det allting omkring med maten."
 
Läkaren ringde mamma och hon sa samma sak tlll henne. Inte som jag brukar vara och hon är orolig kring mig med maten.
 
Hela besöket slutade med att jag fick ännu en till medicin insatt som ska trappas upp under 2 veckors tid. Upptrappnings perioden med denna medicin kan leda till svårare ångest, därav fick jag tabletter för det med. Lugnande tabletter som motverkar ångest och svårigheter att sova.
 
 Efter tävlingen i bikinifitness har jag fått mer och mer problem med maten. Jag kan unna mig för att sedan straffa mig Själv för att jag gjort detta emot mig. Jag försöker räkna kalorier. Försöker äta mindre vissa dagar. Vissa gånger har jag tankarna på att spy upp det jag precis ätit. Jag mår dåligt efter att jag ätit trots det att jag vet att jag måste äta för att annars hamnar jag i samma onda cirkel som förr tillbaka. Jag mår skit över det här. 
 
 
 
Så läkaren har tagit kontakt med länsät. En öppenvårdsmottagning för personer med ätstörningar. Jag, familjen och läkaren har sett symptom på att det kan barka iväg. Så vi tog tag i det här redan nu för att försöka ändra min syn på kroppen och maten.
 
Jag vet att jag måste äta. Det är bara tankesättet som är helt fuckat.
 
Just nu är jag kaos. Eller kaos är nog bara förnamnet. Jag försöker successivt klättra upp för denna stege med en del hinder framför mig. Tar en dag i taget. Tar inte ut någonting i förskott. Planerar ingenting. Bara lever. Bara är. 
 
Som en viss dam sa till mig här om dagen :
"Du är som mig. Du har en urkraft inom dig. Utan den hade varken du eller jag stått här idag. Vi hade varit borta."
Känslan att sväva mellan att inte vilja leva, men endå inte vilja dö.
Så var jag här igen. Nere någonstans på botten och kravlar runt. Livrädd för mitt mående. Livrädd för att det svarta ska sluka mig totalt och inte släppa mig på en längre tid. 
 
Jag har gått in i någon slags depression.
 
Har under en period Succesivt känt att nägonting är inte helt reko i kroppen. Har bara inte förstått vad det varit.
 
Under förmiddagen bröt jag ihop totalt. Grät. Ville bara ta tag i något föremål och göra mig illa. Ville inte dö, men endå inte leva. 
 
Energin är på noll. Ingenting är roligt längre. Jag har tappat lusten för allt. Vill bara sova. Bara gömma mig för ett tag. Aptiten är sämre. Jag gråter från och till. Humörsvängningar utan dess like. Säger någon någonting "fel" så tar jag illa vid mig och blir nedstämd och gråter. Går någonting "fel" är det samma visa. Självförtroendet är nere på botten.
 
 
 
Det där med tankarna på att inte vilja leva pendlar fram och tillbaka. Just nu känns det bättre. 
 
Det skrämmande är att det är ungefär exakt ett år sedan jag mådde så här skit senaste. När besöken in och ut på psyk blev en vana. När jag var så pass nere att jag planerade i mitt huvud på vilket vis jag skulle ta mitt liv på och hur de som jag lämnade kvar på jordelivet skulle ta reda på mina saker och det jag lämnat efter mig.
 
Har pratat med jouren på psyk som sa att jag ska åka in om jag känner mig sämre. Jag har även pratat med psykiatrin som valt att höja dosen som inte är optimal för tillfället. "Dosen du har nu är lägre än den dos du ska ha för att det ska ge effekt. Det är en allvarlig sjukdom du har så nu höjer vi dosen igen." 
 
Jag har sovit bort hela dagen. Vaknat ibland för att sedan slumra igen. Ska försöka äta lite nu för att sedan krypa ner i sängen och sova. Hade inte ens orken att mjölka ikväll för kroppen och skallen höll inte, vilket resulterade i extrem ångest eftersom vi är en man kort i ladugården så mamma fick ta mitt pass som redan jobbat som ett as i helgen. 
 
Ska försöka sova nu. Krypa ner bredvid min fina sambo för att förhoppningvis kunna sova en skapligt god natts sömn. 
 
Jag hoppas innerligt att det här släpper snabbt. Att jag är på banan igen snarast. Som den glada framåt och sprudlande tjej jag normalt brukar vara.
Dessa dagar alltså.


Alltså helt ärligt. Den bästa känslan är nog endå när morgonens rutiner i ladugården är gjorda, sllt flyter på som en smäck och man efter 5 timmars jobb i ladugården får sätta sig ner med en kopp svart kaffe, en god frukost och bara känna lugnet.

Kan tillägga att jag är inne i et hypomani skov som jag skrev tidigare. Överskotts energi som heter duga. Sena nätter. Tidiga mornar. Allt ska ske snabbt. Effektivitet. Impulsivitet. Livet leker som fan. Typ så. Livet som bipolär. Men jag trivs. Iaf i dessa perioder. När man bara kör och livet känns lätt.

 
 
Men jävligt bra morgon med andra ord. Jag och pappa har teamworkat tillsammans med vallhunden Zeb. Det har gått klockrent. 
 
Fick ta upp 153 i verkstolen för hon var öm i en klöv. Visade sig vara eksem som vi snabbt behandlar med ett våtomslag med salicidsyra. Inom ett dygn brukar det ge med sig.
 
Jag har seminerat våran Jersey korsning 253 med en Jersey dos, Gislev heter tjuren. Klockren brunst och förhoppningvis blir hon dräktig. 
 
Tog in 1219 inför kalvning. Verkar vara nära så lika bra att ta in henne på Box för att förbereda inför att den lilla ska komma till världen. 
 
Haft kadaver bilen på besök. Den svåra kalvningen här om dagen resulterade i att kalven dog. En montebeliard. Stor som ett hus. Aldrig varit med om maken till storlek på kalv. Sen en annan tjur kalv som helt plötsligt låg död i boxen en morgon. En sådan som varit klen sedan födseln. 
 
En lokal tidning var ner på besök hos mig i ladugården. Skrev om mig i "veckans profil". Allt mellan himmel och jord. Om mitt liv och lite till. Kommer att tryckas i veckan. Sjukt roligt i vilket fall som! 
 
Nu mat sen iväg och jobba en skvätt till.