Piganlina

Ätstörning.
När jag var in till akut psykiatrin i oktober så framkom det tillslut att jag problem med tankar vid matintag och min kropp. Både mamma och syster berättade att de sett tendens till att jag har problem med maten och mig själv. 
 
Just nu är det "bättre". Eller bättre och bättre. Jag vet att jag måste äta och jag äter "normalt". Men vid varje intag så tänker jag att jag kommer gå upp i vikt, får ångest och känner mig äcklig. Vissa dagar tänker jag "Fuck it, jag kan äta vad jag vill" för att sedan få extrem ångest. Senast förra veckan när jag bröt ihop inne i sovrummet tillsammans med Dennis. 
 
Jag kan inte se mig själv i spegeln i underkläder för jag får ångest över att jag kan ha blivit tjock på en dag eller att jag skulle lägga på mig någon cm i omkrets. Ibland kollar jag, men ångrar att jag gör det varje gång. För ångesten blir total. 
 
Vissa dagar vill jag inte ens visa mig för Dennis för att jag inte trivs i min kropp. Ibland går det ut över den intima biten just för det att jag inte känner mig bekväm i min kropp. 
 
Jag kollar varje morgon och kväll om de små detaljerna utav magrutorna finns kvar. Så länge de finns kvar har jag inte gått upp i vikt och jag kan andas ut. 
 
Jag går sällan i jeans numera. För de jeans jag har kanske inte passar längre. Får jag inte igen ett par jeans så måste jag gått upp massvis med kg i vikt. Jag har en vän som för ett tag sedan dök upp i mitt liv som haft problem med en ätstörning. Hon gav mig tipset att slänga alla jeans och införskaffa nya. Hae faktiskt funderingar över detta. 
 
Jag frågar min kära sambo titt som tätt om jag gått upp i vikt eller har blivit tjock. Jag får allite svaret nej, att jag är världens vackraste och han älskar mig för den jag är och varje millimeter utav min kropp. 
 
När det är kalas eller liknade känner jag som att alla kollar in vad jag tar mer mig på tallriken och ska tänka "du kan inte ha någon ätstörning när du äter det där eller tar en sådan där portion med mat". 
 
 
 
Jag känner mig kluven när det gäller det här. Har jag verkligen sådana här problem ? Är isåfall problemen så pass att jag måste ha hjälp för att komma vidare ? Kommer psykologen tycka jag är tillräckligt "sjuk" eller blir jag hemskickad utan någon som helst hjälp? 
 
Tankarna är många. 
 
Det som grämer i mig mest är vågen. Att jag säkerligen kommer behöva väga mig. Just den rädslan. Att kliva upp på vågen oavsett om jag inte behöver se siffrorna som dyker upp. Bara att veta att man står på vågen gör mig illamående och illa till mods. 
 
Jag vet inte om jag ska avboka tiden eller inte. Både Dennis och mamma tycker jag ska åka in. Inte för att jag har anorexia , bulimi eller ortorexi. Men att tankar omkring vikt och min kropp är skev. Det kan vara en början utav en mer allvarlig Ätstörning. 
 
 
 
Jag är bara rädd. Just för att läkaren ska kvalificera mig med någon sorts ätstörning eller att få hjälp utav att komma ut ur det här tankemönstret. Att lämna över mitt problem till någon okänd. Att tas ifrån kontrollen. 
 
På ett sätt ångrar jag bittert att jag ens genomförde den här resan med att tävla i bikinifitness. Visste jag att psyket skulle ta så här med stryk och att dessa problem kring matintag osv skulle i princip ta över mitt liv så hade jag aldrig påbörjat denna resa. 
 
Men gjort är gjort. Jag får ta smällen och försöka ta mig vidare på något vis. 
 
Jag saknar den där Lina som alltid var stolt över sin kropp oavsett vad. Hon som stolt visade upp den och kände sig vacker. Hon som bara levde livet utan att tänka på mat och kropp. Hon som trivdes med sig själv. 
 
 
När huvudet är kaos.
Mitt mående har pendlat som fan sista tiden, speciellt de 2 sista veckorna. Jag har varit nedstämd och kommit in i en period med depression. Vissa dagar lite lättare än andra. 
 
Här om dagen var det värsta på länge. Jag hae slagit i botten. Ångesten total. Visste varken ut eller in. Det gjorde så fruktansvärt ont inombords. Den där smärtan som inte går att förklara. Det känns som om någon tar en kniv och vrider om rakt in i själen för att sedan trampa på i miljontals bitar. 
 
När man har tankar på att skada sig själv för att kunna fokusera på en annan typ av smärta för bara en stund. Bara kunna lindra ångesten och alla mörka tankar. När man känner att glädjen för livet Succesivt försvinner. När glädjen byts ut emot emot tomhet. När man man har tusentals ångestladdade känslor i kropp och själ som man inte vet hur man ska hantera.
 
 
 
Jag såg svart. Den där längtan av att inte känna mera. Den där känslan av att man inte vet hur länge till man orkar stå ut. När man ser på olika sätt om hur man skulle kunna avsluta sitt liv. När man möter en lastbil och tänker "Jag skulle bara kunna låta ratten dra åt vänster och låta det smäkla". Eller alla dessa träd efter vägen som jag tänkt "om jag gasar allt vad jag har och satsar rätt in i det där trädet". 
 
Inne på akut psyk i måndags frågar min läkare "Vad var det som gjorde att du inte väjde över emot lastbilen ? Eller valde att inte gasa och köra in i ett träd?" Jag svarade snabbt. "För att jag har Så mycket att leva för. En livsstil jag brinner för, en pojkvän jag älskar över allt annat, en familj som jag känner mig trygg med."
 
Det känns egentligen sjukt att sitta här åter igen med känslan att bara vilja försvinna. Den där skammen i bakhuvudet att jag inte borde känna så här för i det stora hela har jag ett bra liv. Den där skammen över varför jag åker in hit, det finns de som mår sämre. 
 
 
 
När syster får komma in till läkaren och låter henne beskriva mig senaste veckan så säger syster "Hon är off. Man kan prata med henne men hon reagerar typ inte. Hon är tom. Sen är det allting omkring med maten."
 
Läkaren ringde mamma och hon sa samma sak tlll henne. Inte som jag brukar vara och hon är orolig kring mig med maten.
 
Hela besöket slutade med att jag fick ännu en till medicin insatt som ska trappas upp under 2 veckors tid. Upptrappnings perioden med denna medicin kan leda till svårare ångest, därav fick jag tabletter för det med. Lugnande tabletter som motverkar ångest och svårigheter att sova.
 
 Efter tävlingen i bikinifitness har jag fått mer och mer problem med maten. Jag kan unna mig för att sedan straffa mig Själv för att jag gjort detta emot mig. Jag försöker räkna kalorier. Försöker äta mindre vissa dagar. Vissa gånger har jag tankarna på att spy upp det jag precis ätit. Jag mår dåligt efter att jag ätit trots det att jag vet att jag måste äta för att annars hamnar jag i samma onda cirkel som förr tillbaka. Jag mår skit över det här. 
 
 
 
Så läkaren har tagit kontakt med länsät. En öppenvårdsmottagning för personer med ätstörningar. Jag, familjen och läkaren har sett symptom på att det kan barka iväg. Så vi tog tag i det här redan nu för att försöka ändra min syn på kroppen och maten.
 
Jag vet att jag måste äta. Det är bara tankesättet som är helt fuckat.
 
Just nu är jag kaos. Eller kaos är nog bara förnamnet. Jag försöker successivt klättra upp för denna stege med en del hinder framför mig. Tar en dag i taget. Tar inte ut någonting i förskott. Planerar ingenting. Bara lever. Bara är. 
 
Som en viss dam sa till mig här om dagen :
"Du är som mig. Du har en urkraft inom dig. Utan den hade varken du eller jag stått här idag. Vi hade varit borta."
Känslan att sväva mellan att inte vilja leva, men endå inte vilja dö.
Så var jag här igen. Nere någonstans på botten och kravlar runt. Livrädd för mitt mående. Livrädd för att det svarta ska sluka mig totalt och inte släppa mig på en längre tid. 
 
Jag har gått in i någon slags depression.
 
Har under en period Succesivt känt att nägonting är inte helt reko i kroppen. Har bara inte förstått vad det varit.
 
Under förmiddagen bröt jag ihop totalt. Grät. Ville bara ta tag i något föremål och göra mig illa. Ville inte dö, men endå inte leva. 
 
Energin är på noll. Ingenting är roligt längre. Jag har tappat lusten för allt. Vill bara sova. Bara gömma mig för ett tag. Aptiten är sämre. Jag gråter från och till. Humörsvängningar utan dess like. Säger någon någonting "fel" så tar jag illa vid mig och blir nedstämd och gråter. Går någonting "fel" är det samma visa. Självförtroendet är nere på botten.
 
 
 
Det där med tankarna på att inte vilja leva pendlar fram och tillbaka. Just nu känns det bättre. 
 
Det skrämmande är att det är ungefär exakt ett år sedan jag mådde så här skit senaste. När besöken in och ut på psyk blev en vana. När jag var så pass nere att jag planerade i mitt huvud på vilket vis jag skulle ta mitt liv på och hur de som jag lämnade kvar på jordelivet skulle ta reda på mina saker och det jag lämnat efter mig.
 
Har pratat med jouren på psyk som sa att jag ska åka in om jag känner mig sämre. Jag har även pratat med psykiatrin som valt att höja dosen som inte är optimal för tillfället. "Dosen du har nu är lägre än den dos du ska ha för att det ska ge effekt. Det är en allvarlig sjukdom du har så nu höjer vi dosen igen." 
 
Jag har sovit bort hela dagen. Vaknat ibland för att sedan slumra igen. Ska försöka äta lite nu för att sedan krypa ner i sängen och sova. Hade inte ens orken att mjölka ikväll för kroppen och skallen höll inte, vilket resulterade i extrem ångest eftersom vi är en man kort i ladugården så mamma fick ta mitt pass som redan jobbat som ett as i helgen. 
 
Ska försöka sova nu. Krypa ner bredvid min fina sambo för att förhoppningvis kunna sova en skapligt god natts sömn. 
 
Jag hoppas innerligt att det här släpper snabbt. Att jag är på banan igen snarast. Som den glada framåt och sprudlande tjej jag normalt brukar vara.