Piganlina

Känslan att sväva mellan att inte vilja leva, men endå inte vilja dö.
Så var jag här igen. Nere någonstans på botten och kravlar runt. Livrädd för mitt mående. Livrädd för att det svarta ska sluka mig totalt och inte släppa mig på en längre tid. 
 
Jag har gått in i någon slags depression.
 
Har under en period Succesivt känt att nägonting är inte helt reko i kroppen. Har bara inte förstått vad det varit.
 
Under förmiddagen bröt jag ihop totalt. Grät. Ville bara ta tag i något föremål och göra mig illa. Ville inte dö, men endå inte leva. 
 
Energin är på noll. Ingenting är roligt längre. Jag har tappat lusten för allt. Vill bara sova. Bara gömma mig för ett tag. Aptiten är sämre. Jag gråter från och till. Humörsvängningar utan dess like. Säger någon någonting "fel" så tar jag illa vid mig och blir nedstämd och gråter. Går någonting "fel" är det samma visa. Självförtroendet är nere på botten.
 
 
 
Det där med tankarna på att inte vilja leva pendlar fram och tillbaka. Just nu känns det bättre. 
 
Det skrämmande är att det är ungefär exakt ett år sedan jag mådde så här skit senaste. När besöken in och ut på psyk blev en vana. När jag var så pass nere att jag planerade i mitt huvud på vilket vis jag skulle ta mitt liv på och hur de som jag lämnade kvar på jordelivet skulle ta reda på mina saker och det jag lämnat efter mig.
 
Har pratat med jouren på psyk som sa att jag ska åka in om jag känner mig sämre. Jag har även pratat med psykiatrin som valt att höja dosen som inte är optimal för tillfället. "Dosen du har nu är lägre än den dos du ska ha för att det ska ge effekt. Det är en allvarlig sjukdom du har så nu höjer vi dosen igen." 
 
Jag har sovit bort hela dagen. Vaknat ibland för att sedan slumra igen. Ska försöka äta lite nu för att sedan krypa ner i sängen och sova. Hade inte ens orken att mjölka ikväll för kroppen och skallen höll inte, vilket resulterade i extrem ångest eftersom vi är en man kort i ladugården så mamma fick ta mitt pass som redan jobbat som ett as i helgen. 
 
Ska försöka sova nu. Krypa ner bredvid min fina sambo för att förhoppningvis kunna sova en skapligt god natts sömn. 
 
Jag hoppas innerligt att det här släpper snabbt. Att jag är på banan igen snarast. Som den glada framåt och sprudlande tjej jag normalt brukar vara.
Anonym

Love you ❤

Eva

Kram!

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress