Piganlina

2 år sedan min medverkan i Big Brother.
 
 
 
Det är nu 2 år sedan jag klev in i en av de större händelserna i mitt liv. För 2 år sedan idag runt den här tiden medverkde jag i dokusåpan Big Brother och tog jag mina första steg inne i det huset. Det kan vara den sjukaste grejen jag gjort i mitt liv. Alla förberedelser, alla hemligheter inför medverkan och att veta att man ska befinna sig i ett hus med ett x antal personer. Det känslan är obeskrivlig.
 
Ca 1,5 dygn inna jag skulle medverka så blev jag okontaktbar. Mobilen stängdes av efter sista samtalet med mamma och alla sms med mina vänner som visste att jag skulle iväg. Jag möttes utav olika tidiningar som ville göra repotage som skulle publiceras. Jag fick ägna mig det 1,5 dygnet med att sova, vara rastlös och att inte veta någonting inne på ett hotellrum. Bli hemlighetsfullt flyttad utan att se eller höra någonting till bakom kulisserna där huset låg. Där fick jag sitta i ett rum och vänta i många timmar innan sista touchen med smink gjordes och mikrofonen som skulle justeras. Sen var jag på gång. 
 
Leddes ner för många trappor, bakom kulisserna och fick sitta på en stol bakom med en låt i öronen som de använde som låt för Big Brother senaste gången det sändes. Jag minns hur jag skakade, hur en person klappade mig över armarna och hur jag sedan fick ta av mig allting och snabbt kastas in i studion. 
 
Jag kollade inte ens hur många som befann sig där. Det enda jag fokuserade på var att svara på frågor och att hålla fokus på det. Innan jag klev in i huset så gav jag mamma, pappa, syster och min bästa vän Joel en varsin kram. Halvt sprang upp för trampan som ledde upp till huset, den stora dörren öppnade sig och jag klev in.
 
Den första jag mötte där inne var Sergio.
 
Det var nu allting blev verklighet. Jag var verkligen inne i huset. Jag var där för att tävla. 
 
En person efter den andra klev in och sart var alla där inne. Alla lika förväntansfulla om vad som skulle ske. 
 
 
 
 
 
Med denna resa lärde jag mig mycket om mig själv som person. Jag växte otroligt samtidigt som det blev kaos runt omkring mig efteråt. jag blev kvar 61 utav 70 dagar. Jag var så nära. Men i slutet brast det och jag pallade inte mer..
 
Människor som inte varit i samma situation säger att dom förstår. Men jag lovar. Ingen kan förstå. Att vara instängd i så många dygn med fritt främmande personer. Att vara avskärmad ifrå verkligheten. Att inte ha någon som helst kontakt med familj eler vänner. Inte veta vad som händer där ute i världen. Att inte ha tillgång till något mer än varandra att vända sig till.
 
 
 
 
Det är bland det sjukaste som jag varit med om. Som jag absolut inte ångrar,. Som var en helt otrolig upplevelse. Det va galet. Men jag skulle aldrig göra om det. Nu har jag gjort denna resa som varade i 61 dagar. Som forsatte utanför sedan när man kastades in i verkligheten och försökte komma i balans. 
 
För man blir skev. När jag kom ut kom jag inte ihåg koden på mitt bankkort, jag blev helt paralyserad när jag såg lastbilar igen, jag fattade inte riktigt att jag såg andra människor än de jag spenderat senaste månaderna tillsammans med, jag hade sådan sjuke prestationsångest och att greppa verkligheten var svårare än jag trodde. Det tog mig ca 3 månader innan jag kände att jag var back on track.
 
Efter att jag avslutat denna resa påbörjades en ny. Nämligen tecken och symptomen på bipolär som jag numera har diagnos på. Denna resa triggade igång skoven eftersom denna medverkan gjorde att det utlöstes. 
 
 
 
 
På dessa 2 år har jag börjat landa i mig själv. Eller jag står mitt emellan den där flamsiga provocerande nakna fulla och omogna tjejn vs. Den där mer vuxna asvarstagande nyktra mer mogna och stabila tjejen. Jag ska berätta om det mer i ett annat inläggg. 
 
 
Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress