Piganlina

Att slå sig till ro.

Jag har klurat på det här inlägget i ett par månaders tid. Jag har skrivit , suddat ut, funderat, skrivit, suddat och bara funderat.

Hjärnan går på högvarv med massvis med känslor och saker jag vill uttrycka i skrift. Men det har tagit stopp. Det känns som man vill skrika, men är stum och inte får fram något ord. Att tankarna omvandlas till ord som gör att fingrarna smattrar över bokstäverna som ska printas ner, den känslan har inte funnits ordentligt.

Jag vet inte hur jag ska försöka plottra ner det här för att ni ska få ta del utav vad som händer och sker i mitt liv nu.

De senaste åren har varit turbulenta.

Provocerande, nordicfinest sidan, medverkan i big brother, prövat på saker jag velat testa någon gång under livet, fuckat upp emellanåt ordentligt, en hel del alkohol, mycket anspelning på sexuellt och nakenhet, psyket har svajat, åkt in och ut på akut psyk, jag har fått diagnosen bipolär, gått igenom ett par kraschande förhållanden där jag verkligen trodde jag hittat den rätte, blivit förälskad och dumpats, haft människor som kommit och gått, samt tränat och tävlat inom fitness.

Ja ni. Listan kan göras lång och detta är bara ett axplock om vad som hänt senaste åren.

 

Sen hände det. Jag träffade på Dennis, vi föll för varandra och sen blev det vi.

Från när vi blev tillsammans så hände någonting. Hela min värld vändes upp och ner. Jag stod mellan Det förflutna och det nya kapitlet i mitt liv.

Jag kände mig vilsen. Allting kastades om. Visste inte vilket ben jag skulle stå på. Fick ångest. Ville hålla kvar vid mitt gamla jag som alla andra var vana med, samtidigt som jag innerst inne att jag ville släppa det jag en gång var. Jag kände en sorg över att ta ett kliv för att ta mig ifrån mitt förflutna och öppna upp för ett nytt kapitel i mitt liv.

Till slut tog jag klivet.

Nordicfinest sidan är nerstängd, har tröttnat på det här anspelande på sexuell inriktning med att visa upp mig naken, jag har äntligen hittat en fungerande medicin för mitt bipolära, jag har till slut hittat mannen i mitt liv, träningen har lagts på hyllan och likaså att tävla i fitness, jag satsar allt på gården istället. Renoveringen utav huset har stått stilla under många år på grund utav uppstarten och krävande jobb utav företaget, samt att jag inte funnit intresse. Men nu Är det igång och drömhemmet växer fram.  Alkoholen och festande är ett minne blott och tidigare kvällar för att orka upp morgonen efter.

Son mamma säger "Det är bra att du hittar Dennis. Du behöver inte längre ha tusentals bollar i luften, utan han tar ner dig på jorden."

Och det är så det är.

Det här livet jag lever nu. Det trivs jag med. Jag har för en gångs skull landat tack vare att jag fått Dennis i mitt liv.

Jag har bara varit "rädd" för vad alla ska tycka om att den Piganlina jag varit under alla år successivt tinar bort. Nog för att jag fortfarande är jag, men jag är inte på samma nivå längre. Jag har aldrig varit rädd för andras tycke och tänke, men denna gång var jag det.

 

Jag känner att jag numera vill lägga krutet på gården, renovera drömhuset tillsammans med Dennis, skaffa den där lilla valpen som ska bli våran blivande vallhund, ungås med nära och kära , skippa fester och lägga tiden på annat enligt mig vettigt.

Och tro det eller ej. Under alla dessa år har jag absolut inte velat haft barn. Det har inte varit min grej. Men numera har det slagit runt i skallen och livmodern skriker efter barn i princip. Okej, inte riktigt. Men nästan. Så ja, jag har en otroligt barn längtan så ni anar inte. Och jag är hundra på att Dennis kommer bli världens finaste pappa den dagen stickan visar positivt, när den lilla fina varelsen visas på ultraljudet och när det vackraste vi kunnat skapa tillsammans kommer till världen. Jag längtar så att det gör ont i hjärtat. 

Det är på grund utav det här jag inte bloggat så som jag gjort förut. Jag har varit osäker på var jag stått någonstans i livet. Jag har varken vetat ut eller in.

Men mitt liv är numera så här. Att till och med Piganlina börjar bli vuxen och slår sig till ro.

För en gångs skull känner jag ro i själen.

 

 

 

 

 

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress