Piganlina

Jag har tagit semester.
Helt ärligt. Senaste halva veckan har jag mått riktigt skit. Gråtit var och varannan dag, haft noll energi, noll ork, avskärmat mig ifrån verkligheten , varit osocial, humörsvängningar utan dess like, nedstämd och näst intill deprimerad. 
 
Igår på gymmet höll benen på att vika sig när jag skulle köra intervaller som jag klarar av lätt förut. För typ en vecka sedan. Vikterna kändes tunga, trots det att jag sänkt dom. Varje rörelse kändes som om jag gick motströms i ett vatten drag. Efteråt bröt jag ihop totalt. Åt det jag skulle. Sov en skvätt. Ut på cardio. Sen mat igen. 
 
Imorse körde jag sista mjölkpasset för ca 2,5 veckor framöver. Jag bröt ihop. Skallen vill, men kroppen pallar inte längre. Ringde mamma och berättade om situationen som sa att dessa 3 pass du har kvar löser vi. 
 
Hon är förstående. Det är alla i familjen. Förstående att jag satsar på att tävla , kanske mindre förstående på hur jag kan utsätta mig för det här. 
 
 
 
Hade samtal med coachen under morgonen med. Även där bröt jag ihop och grät utan dess like. Men han lugnar mig. Gav mig ordet att vila idag, fylla på med extra potatis till lunchen samt lite jordnötssmör. Så jävla guld ! Hur skulle jag klarat mig utan honom?!
 
De kommande resterande 17 dagarna innan tävlingen kommer gå av stapeln så kommer jag fokusera ytligare 110%. Dagarna kommer gå åt till att sova, vila, chilla, äta min mat som jag ska och träna. Jag kommer inte göra annat. Jag kommer inte orka annat. 
 
För helt brutalt ärligt så orkar jag knappt med människor vissa dagar , oavsett om det är nära och kära eller för mig okända människor som söker kontakt. Det är liksom knappt jag orkar med mig och mitt tankesystem.
 
Jag känner mig liten och klen.
 
 
 
 
Sen det är med mitt bipolära. Jag tror att jag är mer känslig än de som inte ha denna diagnos. Jag är mer påtaglig när saker händer med kroppen och huvudet. Att jag även sänkt medicinen till det minsta intag jag kan gå på gör väll sitt det med kan jag tänka mig. Jag tror helt enkelt jag är mer känslig för hela den här delen när man anstränger sig till Max och man är på gränsen till maximalt. 
 
En sak är säker. 
 
Det är en sjuk situation jag befinner mig i. Jag pressar mig själv till det yttersta både fysiskt och psykiskt. 
 
Folk frågar mig om det är värt det?!
 
Jag vet att det är värt det den dagen jag gått i mål och står på scenen. Det kommer helt klart vara värt varje tår som jag fällt. 
 
 
Linnéa, stolt bonde från Småland

Ge inte upp!! Tror på dig som faaan...

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress