Piganlina

Ett brutalt ärligt inlägg
"Vad skönt för dig att du inte behöver väga maten längre och äta precis vad du vill!"
 
 
 
Men ärligt talat. Jag har mått skit senaste dagarna efter det att jag klivit av dieten. Över att inte haft kontrollen. Över att fått äta fritt.
 
Det blir en stor omställning. Från att ha gått på en 20 veckors diet för att gå ner i vikt till att jag helt plötsligt ska gå upp i vikt. Det blir omtumlande för hjärnan och ångesten har varit total. Det är inpräntat i hjärnan att jag ska ner o vikt och helt plötsligt ska jag över en natt tänka i nya banor. 
 
De första Dagarna efter tävlingen var kaos. Åt lite vad jag kände för. Magen blev kaos. Kunde inte få i mig någon större mängd och illamående samt sura uppstötningar var ett faktum. Grät över att det inte blev som förut på en gång. Grät för att jag hade sådan sjuk ångest. Kände mig vilsen, hopplös och tom. 
 
Ska jag vara brutalt ärlig så under gårdagen när jag tryckt i mig saker som inte funnits med på
mitt kostschema, så ville jag bara spy upp allt. Men jag ska poängtera att jag INTE gjorde det. För jag har varit där bland ätstörningar och vet innerst inne att det inte blir bra om man börjar i dessa banor. 
 
Jag hade möte med coachen igår. För jag behöver hjälp med en så kallad reverse diet. En diet emot andra håller när man Succesivt går upp i vikt, lever sunt och vet hur mycket och vad man ska trycka i sig. 
 
En hel del behöver inte denna hjälp, utan kör på utan något kost schema efter en tävlings diet. Men efter det att jag i stort sätt vägt mitt intag utav mat det senaste 1,5 året så tänker jag fortsätta med det. Jag behöver kontrollen. Jag mår som bäst då. Jag vet då vad jag ska stoppa i mig och vad min kropp mår bra utav. 
 
Sen på helger så kommer jag ha något fritt mål. Känner jag för att unna mig en dessert, gå
ut och äta med vänner eller ta en hamburger tallrik till middag. Då gör jag det.
 
 
 
Jag behöver bara komma in i rutiner igen
 
Det är svårare än vad jag trodde. Att acceptera att man ska gå upp i vikt. För på ett sätt trivdes jag i tävlingsformen, men som sagt. Det är inte optimalt eller sunt att leva så. Man pallar inte. På ett annat sätt trivdes jag inte för i slutet mådde jag skit när jag låg på 1100-1300 kalorier om dagen. 
 
Jag är så innerligt glad över att jag har kommit i kontakt med personer inom fitness som gått igenom precis samma perioder under en sådan här resa som mig. Det är dom som förstår. Det är dom som peppar och stöttar. Även mina närmaste och min familj. Och att coachen finns där är guld. Så jävla guld alla dessa människor. Utan dessa skulle det kunna spåra. Och det är det sista jag vill. Att det spårar. 
 
Nu försöker jag bara att landa, komma in i mitt nya kostschema, försöka acceptera att jag ska upp i vikt, försöker hitta balansen i mitt tänkande och i min kropp, samt försöker tycka det är
gott och härligt med mat igen.
 
 
Anonym

💖 Låg och tänkte hur jag ska gå vidare också och ska göra precis som du.
Du är grym och jag hoppas att vi alltid kommer ha kontakt. Du inspirerar mig varje dag. Kram

Anonym

Tyvärr funkar ju kroppen så. När man är för smal o äter för lite händer automatiskt saker med psyket. Och i och med att det är ens verklighet så ser man inget annat. En hjärna med rätt och tillräckligt näring slipper oftare depressioner och oro!
Jag har ingen aning om vad jag ska äta så går mellan svält och normal kost.. vilket är skitjobbigt rentutsagt.

Junitjej

Hoppas det blir bra tills sist!

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress