Piganlina

Det sista man behöver höra.
Varför kom du sist på tävlingen ? Vad tråkigt för dig! Du skulle vunnit! Nu måste du börja äta. Du är för smal och tunn. 
 

Dessa är några utav alla kommentarer man helst vill slippa efter det att ha precis gjort sin första debut i en så pass krävande sport inom fitness som jag har gjort.

Men det är så att den är en hel del människor som följer mig som inte förstår. Som inte förstår hur jävla hårt jag jobbat i 1,5 års tid. Som inte förstår hur mycket tid man lagt ner. Hur mycket man offrat och lagt åt sidan för att kunna fokusera så sjukt jävla hårt på dit man vill ta sig.

Nu ska jag tala om för er som inte förstår. Vet inte om ni kommer förstå efter detta heller, men jag gör ett försök.

 

I 1,5 års tid har jag kämpat i medgång och motgång för att ta mig till den här scenen och debutera i bikinifitness. Jag har tampats med mitt bipolära, samtidigt som jag gång på gång fått en hel del käftsmällar på det psykiska planet. Men jag har bara fortsatt endå. För jag har haft en vilja av stål och krigat mig fram. Jag har kämpat med att jobba hårt som mjölkbonde och även fått till träningen och dieten. 

Jag har slitit som ett jävla svin.

Att jag i debuten kom sist spelar för mig ingen jävla roll. För jag har åstadkommit det jag velat göra. Att ställa mig på scenen i min hittills bästa form i livet. Om jag hade fått en pall plats och en pokal med mig hem hade det bara varit ett stort plus. Men det var inte det jag var ute efter. Jag var ute efter min egna resa till scenen och att avklara en debut i bikinifitness. Vilket jag klarade.

 

 

Jag är så sjukt stolt över mig själv. Så fucking jävla otroligt stolt och går med huvudet högt! 

Och tro mig. Jag vägde som minst 51 kg, men jag vet Själv att det inte är hållbart och det är definitivt inte sunt i längden eller någonting jag strävar efter. Det var min tävlings form. Thats it!

 

 

Jag SKA gå upp i vikt, det är planen. Men snälla! Jag behöver inte ett x antal personer som sitter bakom en skärm som påpekar detta och säger åt mig att börja äta massa mat för att börja gå upp i vikt. Jag gör allting Succesivt. Med hjälp utav min coach. Jag är medveten om att jag ska upp i vikt igen , men ännu en gång. Jag behöver inte massvis med människor som inte känner mig som ska påpeka detta.

 

 

För att kliva av ifrån en 20 veckors diet som man följt slaviskt varje dag är inte lätt. Det blir som om man kort och gott påbörjar på en ny kula i livet. Och det är svårt. 

Men jag ska hitta tillbaka. Äta sunt, fortsätta bygga kroppen emot det bättre och se vart det leder. Som jag känner nu vill jag tävla igen. Emot vintern 2018. För på något vänster så har jag fått blodad tand för detta. Jag saknar det redan. Att träna och dieta. Att ställa sig på scenen. 

 

 

Nu avslutar vi detta kapitel och öppnar upp för ett nytt. Resan är inte över ännu. 

Men med handen på hjärtat. Det här är en av de största händelserna i mitt liv och någonting som fått mig att inse att ingenting är omöjligt.

 

 
 
Ingela

Grattis till don upplevelse!!
Helt nytt för mig med din sport. Det har varit riktigt intressant att följa den resan även om livet på gården är det som intresserar mig mest! Ha en härlig sommar nu. Ta hand om dig! Kram Ingela

Karin

Det har varit en upplevelse i sig att bara följa din resa, grattis!! Strongt jobbat :)

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress