Piganlina

Inte rädd för skit.
Som sagt. Energin är på topp. Och jag har fått mycket gjort i ladugården. Eller mycket och mycket. I min skalle är det typ mycket men i verkligheten är det kanske inte det. Mer som att jag varit effektiv på det jag gjort. Typ.
 
 
Leverans utav tjur kalvar och ett par kvigor vi inte ska ha kvar till framtiden. Resulterade i att när jag och pappa lyfte en stadig liten tjurkalv av korsningen Montebeliard och SRB så tyckte den lilla att pigans rena kläder skulle behöva en skvätt skit. Sagt och gjort. Var bara att slänga kläderna på golvet , spola av dom och rätt in i tvättmaskinen. 
 
Så det här som ni ser i bonde söker fru , rena kläder och fräscha bönder. Det kan ni slänga i väggen i princip. 

 
Kört kvällens mjölkning med vallhunden Jokk och T. Gått riktigt fint och smidigt. När allting klaffar och det bara är effektivt. Så jävla skönt. 
 
Som det ska vara liksom. 
 
Men nu ska jag böka med mitt innan jag ska försöka sova en skvätt. Om jag lyckas. 
Förälskad.
Jag är inne i något lyckorus. En sådan där period av eufori. En sådan där sjukt härlig känsla. Ni vet när man blir förälskad. En sådan känsla. Enda skillnaden är att jag är förälskad i livet inte i en person.
 
 
 
 
 
Eller där ljög jag en gnutta. För när jag är i detta moode så gillar jag i princip allt och ingenting. Personer, vädret, saker. Alltså små jävla detaljer.
 
Jag är taggad på allt. Huvudet går i högvarv. Jag vill göra 5337388 olika projekt. Jag påbörjar projekt. Jag springer runt och yrar. 
 
Allt är roligt. Jag menar allt! 
 
Jag är social. Sådär sjukt social och pratar i tele konstant förutom när jag jobbar. Skriver med folk. Försöker få kontant och bekräftelse ifrån människor. 
 
Jag är hög. Hög på livet. Förälskad. I livet. 
 
Det som bromsar mig denna gång är medicinen. Det dämpar ner dessa perioder av hypomani. Det märker jag. För jag varvar upp som fan, men inte lika ordentligt förut så att det spårar. Tror jag iallafall. 
 
Och det är lockande med att ta bort tabletterna. För att spåra och fucka ur. Bara en sista gång. Men jag vet med mig Själv att det skulle göra så att jag kraschar totalt. Och det ids jag inte. 
Spentramp.
Det är väldigt sällan det händer. 
 
*Peppa Peppa*
 
Men när det väl händer så är det jävligt tråkigt. Ibland händer det , som sagt väldigt sällan, att en ko kan få ett spentramp. Det vill säga att hon Själv eller en annan ko trampat på spenen så den fått någon skada. 
 
Vi har just nu en ko, 1137, som råkat ut för detta.  Precis när det hände för några dagar sedan så tog det 40 minuter för att få ut all mjölk ur denna spene, mycket för att hon var svullen och hade ont.
 
 
 
Sen så har spenkanalen , där mjölken rinner igenom, tagit en del stryk. 
 
 
 
 
Dock börjar det läka fint nu och det går snabbare att mjölka henne. Igår kväll stod jag "bara" 20 Minuter. Förhoppningvis kommer det fixa sig till slut så att hon mjölkar på normalt igen. 
 
Men som sagt. Det är tråkigt när det händer. Dock har vi en dam vid namn 135 som trampade snett igenom sin halva spene men hon mjölkar på den än idag. Och det har funkat bra. Hoppas på detsamma för 1137!