Piganlina

Ätstörning.
När jag var in till akut psykiatrin i oktober så framkom det tillslut att jag problem med tankar vid matintag och min kropp. Både mamma och syster berättade att de sett tendens till att jag har problem med maten och mig själv. 
 
Just nu är det "bättre". Eller bättre och bättre. Jag vet att jag måste äta och jag äter "normalt". Men vid varje intag så tänker jag att jag kommer gå upp i vikt, får ångest och känner mig äcklig. Vissa dagar tänker jag "Fuck it, jag kan äta vad jag vill" för att sedan få extrem ångest. Senast förra veckan när jag bröt ihop inne i sovrummet tillsammans med Dennis. 
 
Jag kan inte se mig själv i spegeln i underkläder för jag får ångest över att jag kan ha blivit tjock på en dag eller att jag skulle lägga på mig någon cm i omkrets. Ibland kollar jag, men ångrar att jag gör det varje gång. För ångesten blir total. 
 
Vissa dagar vill jag inte ens visa mig för Dennis för att jag inte trivs i min kropp. Ibland går det ut över den intima biten just för det att jag inte känner mig bekväm i min kropp. 
 
Jag kollar varje morgon och kväll om de små detaljerna utav magrutorna finns kvar. Så länge de finns kvar har jag inte gått upp i vikt och jag kan andas ut. 
 
Jag går sällan i jeans numera. För de jeans jag har kanske inte passar längre. Får jag inte igen ett par jeans så måste jag gått upp massvis med kg i vikt. Jag har en vän som för ett tag sedan dök upp i mitt liv som haft problem med en ätstörning. Hon gav mig tipset att slänga alla jeans och införskaffa nya. Hae faktiskt funderingar över detta. 
 
Jag frågar min kära sambo titt som tätt om jag gått upp i vikt eller har blivit tjock. Jag får allite svaret nej, att jag är världens vackraste och han älskar mig för den jag är och varje millimeter utav min kropp. 
 
När det är kalas eller liknade känner jag som att alla kollar in vad jag tar mer mig på tallriken och ska tänka "du kan inte ha någon ätstörning när du äter det där eller tar en sådan där portion med mat". 
 
 
 
Jag känner mig kluven när det gäller det här. Har jag verkligen sådana här problem ? Är isåfall problemen så pass att jag måste ha hjälp för att komma vidare ? Kommer psykologen tycka jag är tillräckligt "sjuk" eller blir jag hemskickad utan någon som helst hjälp? 
 
Tankarna är många. 
 
Det som grämer i mig mest är vågen. Att jag säkerligen kommer behöva väga mig. Just den rädslan. Att kliva upp på vågen oavsett om jag inte behöver se siffrorna som dyker upp. Bara att veta att man står på vågen gör mig illamående och illa till mods. 
 
Jag vet inte om jag ska avboka tiden eller inte. Både Dennis och mamma tycker jag ska åka in. Inte för att jag har anorexia , bulimi eller ortorexi. Men att tankar omkring vikt och min kropp är skev. Det kan vara en början utav en mer allvarlig Ätstörning. 
 
 
 
Jag är bara rädd. Just för att läkaren ska kvalificera mig med någon sorts ätstörning eller att få hjälp utav att komma ut ur det här tankemönstret. Att lämna över mitt problem till någon okänd. Att tas ifrån kontrollen. 
 
På ett sätt ångrar jag bittert att jag ens genomförde den här resan med att tävla i bikinifitness. Visste jag att psyket skulle ta så här med stryk och att dessa problem kring matintag osv skulle i princip ta över mitt liv så hade jag aldrig påbörjat denna resa. 
 
Men gjort är gjort. Jag får ta smällen och försöka ta mig vidare på något vis. 
 
Jag saknar den där Lina som alltid var stolt över sin kropp oavsett vad. Hon som stolt visade upp den och kände sig vacker. Hon som bara levde livet utan att tänka på mat och kropp. Hon som trivdes med sig själv. 
 
 
Sabine

Åh fina Lina! Det är så jobbigt oss som tänker i känner så mycket. Som sviktar i självkänsla. Det är bra att få hjälp med att få nya tankebanor att träna på! Dennis älskar varje millimeter på dig o några kg upp är ännu mer att få hålla om! Du var sjukt smal inför tävlingen, men det var ju för att varje muskel skulle synas tydligt! Inte för att älska, hålla om o att mysa med! Om doktorn säger att du har ätstörningar så är det inte för att knäcka dug utan för att du då kan få chans att få rätt hjälp! Tusen kramar bästa Lina!

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress