Piganlina

Jag förstår verkligen inte.
Jag kan forfarande inte förstå hur många som verkligen finns där för mig. Som hör av sig. Som bryr dig. Människor som jag inte ens känner utan  personer som följer min blogg. 
 
Och jag tackar som fan för det. För all omtanke. Alla fina ord. För allt stöd. 
 
Sen är jag otroligt glad mitt i allt skit att jag har familjen och vänner som finns där i ur och skur. 
 
TACK SOM FAN!<3
 
 
 
Jag hamnade på akut psyk igår kväll.
Igår var en sådan dag när mitt huvud fuckade ur totalt. Bröt ihop i början av kvällens mjölkning. Ringde mamma och bad om hjälp. Kände att jag inte ville leva mera. Syster fanns där för mig innan mamma kom till oss. 
 
Hon ringde till akut psyk som ville att jag skulle komma in. Så vi satte oss i bilen jag och mamma. Körde in till psyk och fick vänta på hjälp. 
 
Träffade på en riktigt bra sjuksköterska och fick en sjukt duktig läkare. Vi beslutade tillsammans att jag skulle åka hem men bo tillsammans med syster eller hos min Mamma och pappa. Inte sova hemma själv utifall jag skulle få sådana här dippar. 
 
Ska även trappa ner på den höga dos antidepressiva jag äter nu och börja trappa upp på en nya depression och ångest dämpande medicin som förhoppningvis ska kunna hjälpa mig på vägen genom dessa perioder samtidigt som jag blir utredd på psykiatrin och går på terapeut samtal. 
 
Jag hatar verkligen det här. Att mitt mående även nu börjar svaja snabbare än någonsin. Att ha en ångest som pyr i kroppen dagligen som jag slår bort tills det tippar över och jag inte vill leva mera. 
 
Youtube kanalen min får vänta. Facebook får vänta. Instagram får vänta. Alla som försöker kontakta mig får vänta. Jag måste ta en dag i taget.
 
Medan jag gör detta kommer jag försöka att inte pressa mig själv att jag måste uppdatera bloggen flitigt , likaså instagram eller svara på alla Telefon samtal. Jag orkar inte. Jag tänker göra det när jag har lust. 
 
Lina , piganlina, kommer att komma tillbaka starkare är någonsin. Jag vet inte när bara.