Piganlina

Hennes tunga kropp föll emot marken strax efter smällen utav bultpistolen som precis avslutat hennes liv.
Det var bara att kavla upp ärmarna på tröjan, krypa ner på spånbädden inne i kalvningsboxen och gå in med händerna för att känna efter hur läget var egentligen. Det skulle visa sig bli ett sämre slut på det hela än vad jag hade trott. 
 
177 hade sedan 6 tiden på morgonen haft lite känningar av att kalvningen hennes var på gång. Kom en del blod under morgonen och vattnet gick liksom aldrig. Inte förrän vid halv 12 tiden hade vattnet gått medan jag höll på att böka på med att mocka rent småboxar. Tänkte att nu skulle värkarna sätta igång och snart kommer en liten kalv ut. Men tiden gick och jag såg henne bara krysta ett par gånger. Sen stannade det hela upp.
 
Tog tag i att gå in och känna hur kalven låg till. Kändes liksom inget konstigt mer än att det var extremt trångt runtom bäckenen. Har aldrig någonsin varit med om att det varit så trångt. Fick iallafall på en förlossningskedja på ena benet, försökte dra lite för att förhoppningsvis kunna få tag i deta andra benet, men det gick inte. Och ont hade hon så still kunde hon inte stå. Avslutade det hela och inväntade hjälp ifrån mamma och pappa. Kan tillägga att det inte kändes som kalven var levande och verkade lossna en hel del hårstrån som kan tyda på att den varit död ett tag inuti henne.
 
När dom väl var nere vid ladugården satte vi på 177 en grimma som mamma fick hålla i. Jag och pappa försökte få fast förlossnings kedjan i både benen på kalven. Men fick bara fast i ena benet. Trångt som fan innuti henne och vi lyckades inte få tag i kalven ordentligt. Sen att hon hade ont så hon hoppade fram och tillbaka gjorde inte det hela bättre. Så vi beslutade oss för att inte böka mer med henne och ringde veterinären.
 
Visade sig att veterinären precis varit ut på en svår kalvning som tagit 5 timmar, dessutom en blivande första kalvare här med. Var lite lagomt mör i armarna, men hon tog sig an utmaningen och kom ut på en gång när vi fick tag i henne.
 
Och lika här. Veterinären sa att hon var extremt trång runtom bäckenen. Att kalven hade tvistat fram benen om varandra, men låg annars korrekt. Så egentligen skulle det inte vara några problem att få ut kalven. Hon konstaterade även att den lilla var död innuti 177. 
 
Så hon gav 177 epudiral bedövning i svansroten och även smärtstillande. Vi försökte att sätta rep runtom benen på kalven, men det hjälpte inte. Vi satt en snara runt halsen och försökte, men det hjälpte inte. Vi satt fast en krok bakom ögat på kalven och ett snöre därtill, men det hjälpte inte. Vi prövade att sätta en krok i käken på kalven och ett snöre därifrån, men det hjälpte inte. Det hela slutade med att kalven satt så hårt och när vi drog som gick benen bakom ögat och benen runt käken sönder. Så hårt satt den lilla. Då kanske ni kan tänka er...
 
De sista utvägarna var att antingen göra ett kejsarsnitt, men eftersom veterinären var nyligen utbildad så fanns ingen kunskap om detta, varken praktiskt eller teoretiskt. Därför kunde detta inte göras.
 
Annars kunde vi försöka att såga itu kalven ínuti henne och plocka ut del efter del. Men eftersom kalven låg så pass långt bak så var chansen att nå del för del alldeles för liten. Sen var det riktigt trångt och det var inte säkert att veterinären skullle nå med materialet hon sågar med. Detta ingrepp leder troligtvis till komplikationer efteråt. Risken var liten att hon skulle återhämta sig om vi påbörjade detta ingrepp med tanke på hur kalven låg och hur trång bäckenet var. 
 
Det tredje altenativet var att ta fram bultpistolen och avliva henne. Vi fick inte ut kalven som var död inuti henne. Dessutom hade hon riktigt ont när vi försökte få ut den. 
 
Så beslutet togs att hon skulle få somna in, Och jag grät floder. 
 
 
 
Pappa och farbror ledde ut henne på baksidan av lösdriften. Veterinären kom ut och tog fram bultpistolen. Satte den emot hennes huvud och tryckte av. En smäll hördes och lika snabbt hördes hennes tunga kropp som slog emot marken. Fram med kniven, ett snitt i halsen och blodet pulserade ut i små vågor. 
 
Där låg hon. Inte kvar i denna värld. 
 
Tidigare denna morgon trodde jag att hon skulle få en fin frisk liten kalv och starta sitt liv som mjölkko. Jag trodde aldrig att det hela skulle sluta med att vi inte skulle få ut kalven ur henne och att hon skulle vara tvungen att somna in. 
 
 
En syn för gudarna!
Idag är en syn för gudarna. Pigan kör lastmaskin för första gången på jag vet inte hur länge! Ringrostig som fan och i snigelfart. Men hellre att jag kommer fram hel själv och med en icke illa tilltygad lastmaskin , right?!
 
Finns säkerligen en del som skulle garva ihjäl sig om dom såg mina idéer och min körning nu. 
 
 
Back on track igen efter en ledig helg. Faktiskt inte varit ner till ladugården en enda gång för att jobba, utan endast på kaffe. Samt en fotografering för ny design på bloggen. Haft besök under helgen med så jobba stod inte på schemat. Konstigt och igår började det klia i fingrarna som fan efter att få jobba. 
 
Kört morgonens mjölkning tillsammans med Systra Mi. Gått fint! Väntar just nu på att 177 ska kalva, vattnet har gått så den lilla bör kika ut när som helst. Tar tag i att flytta om lite kalvar och börja mocka ut samt rengöra småboxar åt kommande kalvar. Finns att göra!
 
 
Läget är under kontroll.
Men så blev det liksom som det blev. Denna pigjävel har åkt på feber och frossa. Men så trevligt. Eller inte. Har väll andra saker att göra och stå i än att känna mig dålig i kroppen. Har inte orkat käka något ikväll,. utan tänker bara ta en sval dusch och sen däcka för natten.
 
Men först en liten update till er om läget i ladugården och i övrigt.
 
 
 
 
Kvällens mjölkning körde jag och mamma tillsammans. Det gick klockers!!!!! Hur bra som helst och allt har flutit på. Jag mjölkade, mean mamma fixademed att fösa kor, mocka och ge kalvar. 
 
Ingen seminering ikväll och lugnt med brunster. Läget är liksom under kontroll.