Piganlina

Ny vecka, nya tag.
Måndag. Det känns bra med måndagar. Nog för att jag tycker alla veckodagar är som vilken dag som helst, men det är någonting speciellt med måndagar. Det blir liksom som en fräsch start eller någoT liknande. 
 
Att jag blev väckt mitt i natten vid ett tiden och inte riktgt kunde sova lugnt så var jag inte sådär pepp på livet imorse. Mindre pepp blev jag också när jag insåg att tanken slagit av vid diskning så mjölkrester fanns kvar i tanken. Var bara att köra igång disken utav tank som resulterade i att vi blev en timme sen med mjölkningen. Men vad ska man göra ? Det är viktigt att allting blir riktigt rent! 
 
Sen körde vi på. Dennis kom ner med lite grejor till mig. Jag, han och mamma tog en varsin kopp kaffe medan vi väntade på ett gäng damer pumpade på med massa mjölk i maskinerna. 
 
Körde på sen med kalvar och fösning av kor.
 
 
 
Helt plötsligt hör jag hur mamma skriker och hur det smäller inifrån gropen. Springer in och inser vad som hänt. 
 
Vi har ju en brud som fått sin första kalv för sisådär ett par månader sedan. Är en jävel på att sparka oss och av maskinen. Denna gång hade hon fått in en fullträff på mamma. Vi bestämde tillsammans att det får vara nog. Tog av hennes halsbandet och tog ut henne i djupströ bädden. Så nu ska vi sina av henne. En snygg första kalvare som mjölkar bra (förutom det att hon är trögmjölkad) efter tjuren Obilique. Det funkar inte. Vi kan inte riskera att göra illa oss eller att stå och vakta henne tills hon är klar eller slänga på maskinen ett x antal gånger under en mjölkning. 
 
Mitt i allt detta så hade vi 108 som trampat sig på spenen och fått en skada som lett till juverinflammation. Pricken över i:et på detta var att 169 som haft höga celler sedan hon kalvade också fått en inflammation. Ibland bryter det ut när de har höga celler, ibland inte. Men på denna dam gjorde det så tillslut. Ringde veterinären som kom ut för att ta en prover på spenarna , samt sätta in penicillin och smärtstillande. 
 
 
 En seminering utav 103 som inte var dräktig senaste gången vi undersökte. Tjuren Sylvester fick hon i sig. Sen har vi 104 som troligen kastat kalven för hon brunstar för fullt. Och 193 som ska semineras ikväll. 
 
Jag hade planer på att köra av gropen lite noga Idag. Plocka fram högtrycken, högtrycka av ordentligt, gnussa rent på ställen som alla gula fula lagringar lägger sig och ta tag i att göra rent alla plast skydd utanpå lamporna. 
 
Hur Gick det egentligen ? Inte sådär jätte bra. En frukost vid elva tiden, samt lite små grejor halade ut på tiden. Nu hem för att dra en repa på gymmet och sen fixa i ordning matlådor Åt både mig och Dennis så vi klarar oss idag. 
 
Han och jag har nämligen lite planer ikväll. Mer om detta i kvällens inlägg för nu måste jag sätta fart...
resumé helgen.
Tänkte att ni skulle få en liten resumé utav helgen. 
 
Fredagen blev en liten sovmorgon tillsammans med Dennis som var ledig ifrån jobbet denna dag. Vi åt en god frukost tillsammans innan vi begav oss till ladugården. Han hjälpte pappa med att köra in spån i lösdriften till korna. Mamma hade fullt sjå att spola av gropen och slänga igång disken.
 
Jag tog tag i de sista i kalvstallet med att halma hos småttningarna, fodra ut vatten, hö och kraftfoder samt påbörja att skyffla ut allt som mockats ut ifrån boxarna. Mitt i allt kom Dennis och fortsatte med att skyffla ut och jag kunde ta tag i att vaccinera 15 kalvar som stod för detta. Teamwork ! 
 
Därefter kaffe och sen drog vi iväg för att köra hem sinkor och dräktiga kvigor. Tog även tag i att köra upp kor som precis lagts i sin. 
 
På fredag kväll körde jag mjölkningen tillsammans med Mammi och Dennis deltog också för att gå med för att se över alla rutiner en sista gång för under lördag morgon skulle vi två köra ett pass tillsammans.
 
 
 
Så kom lördagen. Morgonen tillsammans med Dennis som efter ett tag kommer ner med en kopp kaffe i gropen och säger till mig att han tycker det är roligt att vara i ladugården. Att han tycker det är roligt att hålla på med detta. Det värmer i mitt hjärta att höra. 
 
Mjölkningen gick bra. Han avklarade sitt första pass tillsammans med mig galant. Vi tog in 62 inför kalvning. Vi körde en god frukost tillsammans. Sen drog vi upp till Vifors för att kolla brunster på kvigor och för att strö hos dom tillsammans med farbror. 
 
 
 
Lite ledigt under dagen. Sen tillbaka på kvällen. Passet kördes tillsammans med T, men på något vänster så följde Dennis med ner också. Han bökade på med lite allt möjligt medan jag mjölkade och T fixade med kalvar. Under denna tid så han vi med att 2 damer fick varsin kalv med. 2 tjurar blev det dessutom. När mjölkningen var klar blev det en seminering utav 68, samt kviga 393 uppe på Vifors. Båda fick en varsin köttdos. 
 
Sen har vi natten till idag. Sovit skit. Vaknade 3 inatt med ett illamående utav dess like. Ni vet ett sådant där illamående när man tror att magsjukan är på gång. Låg vaken fram till klockan ringde och var i valet och kvalet om jag skulle behöva spy. Men det gick.
 
 
 
Iväg till ladugården. Körde morgonens pass med T. Jag mjölkade och hon skötte kalvar. Allting gick klockrent. Vid halv 9 kom Dennis ner så vi tog en Frulle innan allting fortsatte. 
 
Körde hem alla kvigor ifrån bete under förmiddagen , så nu är alla hemmavid. Nu är verkligen hösten här. När alla ska stallas in. Mysigt på ett sätt. Tråkigt på ett annat.
 
Sen ett möte i ladugården. Med en person som ska prova jobba hos oss och som jag verkligen tror blir bra. När allting är klart så ska ni få veta. 
 
Annars har svärföräldrar och bror samt respektive varit här på en kaffe. Sen har vi bara varit och kollat brunster hos kvigorna.
 
 
 
Nu ska jag krypa ner i sängen. Ska upp imorgon igen så hoppas på några timmars bra sömn. För inatt blev det inte många pga illamåendet samt en pojkvän som drömt massa knas som gjort att han levt om som bara den.
Jag har tagit ett stort beslut.
Jag har numera tagit ett stort beslut i mitt liv. Mitt liv har senaste året kretsat runt fitness, diet och tävling i bikinifitness. Numera är allt fokus på att ära korrekt För att kunna bygga kroppen så bra som möjligt för kommande tävling som jag planerat in vintern 2018, att träna stenhårt 5-6 ggr i veckan och att hela tiden ha i baktanke att fysiken ska förbättras så mycket som det bara går.
 
 
 
Men senaste 1,5 månaderna har kroppen sagt ifrån, likaså skallen. Kroppen har inte svarat så bra på intaget av mat och träningen som jag hoppats på. Kroppen säger ifrån gång på gång. Den krånglar stup i ett. Den kurerar sig inte. Feber frossa, halsont, trötthet och huvudvärk är återkommande var och varannan vecka. Har fått problem på lite mer Fronter kroppsligt. 
 
Sen har psyket tagit stryk och en tendens till ett mindre sunt tänk slår till då och då. Vissa dagar känner jag mig tjock och plufsig. Vill inte kolla mig Själv i spegeln. Kollar hela tiden vad som kan förbättras med fysiken och hur jag skulle kunna göra det. Har sådan extrem ångest över att ställa mig på vågen varje vecka när jag ska rapportera till coachen. Skäms som fan över att fota kroppen och skicka till honom för att jag inte har den lilla kropp jag hade för någon måndad sen. 
 
Jag har haft sådan sjukt äcklig ångest för att jag missat ett x antal tränings pass på dessa veckor just för att kroppen inte varit reko. Jag får ångest om jag äter någonting utöver mitt kostschema. Jag får ångest om jag gått upp något kg. Många gånger har jag haft tankarna på att jag måste ut och gå för att bränna kalorier, att jag nästan skulle kunna spy upp det jag ätit (trots det att jag har det intag jag behöver för att orka jobba och träna hårt) och jag kan inte räkna på händerna på hur många gånger jag gråtit för att jag inte känt mig tillräckligt fin. 
 
Senaste tiden har jag haft ångest till att ens gå till gymmet. Flera gånger senaste tiden har psyket gett vika, jag packar ihop innan jag ens avslutat passet och bryter ihop i bilen på vägen hem som slutar i panikångest.
 
Trots allt detta har jag pressat mig själv både fysiskt och psykiskt.
 
Varför ?!
 
För jag hade bestämt mig att ställa upp i ännu en tävling. Jag vet vilKen disciplin med mat, träning och tid som behövs. Att jag måste pressa mig själv till det yttersta i ett år till inna nästa diet inför tävling går av stapeln. Jag är en sådan tjej som inte ger upp och pressen över att många följer mig i sociala medier har gjort att jag inte gett upp. Jag har inte velat svika de människor som följer, peppar och hejar på mig längs vägen. Jag har inte följt mitt eget hjärta , utan bara skallen.
 
Så nu har jag tagit beslutet. Ett stort beslut. 
 
Efter bollandes med olika tankar med coachen, nära vänner , pojkvännen och familj så har jag tagit detta beslut. 
 
Jag kommer inte som jag känner nu ställa upp i en till tävling. Min kropp pallar inte trycket och mitt psyke har gett vika. Jag vågar inte pressa mig mera. För kroppen säger ifrån redan nu och tankarna med ätstörningar vill jag inte trigga igång värre än vad det är nu.
 
Sen är det en hel del som händer runt omkring mig. Det är utveckling på gården med nya byggnationer på gång som kommer ta enormt med tid.Vi är en man kort i ladugården som leder till mer jobb. Jag har en pojke som jag vill spendera tid tillsammans med och tillsammans håller vi på att renovera och fixa vårat drömhem. 
 
Jag kommer fortsätta leva i ett sunt tänk vad det gäller att äta bra för att kroppen ska få den näring den behöver. Jag vet själv att bra mat med bra råvaror och rutiner kring detta gör att mitt psykiska mående är mer balanserat om man ser till mitt bipolära. 
 
Jag kommer köra 3 styrkepass i veckan med fokus att bli starkare, inte för att fokusera på att bygga en bättre svarvad fysik för att kunna strosa runt på scenen och bli bedömd efter utsidan. Nog för att jag trivdes på scenen och att skina. Men ärligt. Det är inte värt det för att i slutet må så här.
 
 
 
Jag kommer även att ta upp poledance och dansen där till. Att få bli smidigare och starkare i kroppen i en träningsform jag en gång i tiden tränade intensivt i. Det saknar jag. Att träna för att det var roligt och att utvecklas med glädjen. 
 
Med handen på hjärtat. Jag har mått skit senaste tiden och nu säger jag stopp innan det går längre. 
 
På ett sätt känns det som jag sviker mig själv och de mål jag satt. Sviker er som följer mig. Men på ett annat sätt så känner jag en lättnas som sakta men säkert landar i min kropp och skalle.