Piganlina

Mamma hjärtat är komplett igen.
Denna dag har jag typ flugit fram på moln trots det att jag inte är helt reko i kroppen. 
 
Den här känslan av att ha landat i livet finns fortfarande där. Ett lugn som sveper sig runtomkring i mitt inre. Jag trivs. Jag trivs så jävla bra med hur mitt liv har blivit tillslut. 
 
Idag var jag tillbaka med Jokk på återbesök hos veterinär och sjukgymnast. Har haft en bra magkänsla under dessa 2 veckor med ett rehabilitering program jag och Dennis följt upp tillsammans med Jokk. 
 
Det är en gammal skada i muskulaturen på vänstra sidan som gjort att han felbelastat och överansträngt höger höft, ben och knä. Det har gjort att den sidan har blivit överbyggd och ansträngd. Vilket har resulterat i hälta från och till. Samt att han inte varit samma glada hund. Förståeligt. 
 
Han har varit borta ifrån ladugården och vallande i ca 2 månader. Helt sjukt. 2 månader. 
 
 
 
Men idag blev mitt mamma hjärta komplett igen. Idag fick han gå sitt första pass på 2 månader i ladugården. Han fick valla in och ut damer när de skulle mjölkas. Att se han inta vallnings positioner och lunka fram och tillbaka med wn intensiv koncentrerad blick. Att se han göra det han är till för. Det gjorde mig tårögd. 
 
Hon fick en chock veterinären. Hon var förbryllad över hur han på 2 veckor kunnat återhämtat sig nästintill hundra procent. Det var en helt annan hund. Framåt, posiriv, avslappnad och pigg grabb. Hans rörlighet var betydligt bättre. Att omkretsen runt den överbelastade sidan numera är 1 cm istället för 3 cm var överraskande. Att vinklarna på att sträcka ut den sjuka sidan var numera 145 grader och han bara har 45 kvar innan han är helt utsträckt. Det var också överraskande. 
 
Hon sa att jag och Dennis skulle vara stolta och ta till oss detta för att vi lagt så mycket tid på att försöka rätta till problemen. Att det här "lilla" kunde göra så pass stor skillnad på ett par veckor. 
 
Hon tillade också att vi ska vara glada att han återhämtade sig så pass bra och överhuvudtaget. För det är många vallhundar, speciellt bordercollie och kelpie som kommer in och har liknade skador som aldrig återhämtar sig. 
 
 
 
Så nu fortsätter vi så här. Ca 3 pass i veckan i ladugården och strecht efteråt. Annars en promenad med stretch efteråt.
 
Men en sak är klart. Jag är glad. Jävligt glad för detta och att han kan fortsätta att valla. 
 
Ätstörning.
När jag var in till akut psykiatrin i oktober så framkom det tillslut att jag problem med tankar vid matintag och min kropp. Både mamma och syster berättade att de sett tendens till att jag har problem med maten och mig själv. 
 
Just nu är det "bättre". Eller bättre och bättre. Jag vet att jag måste äta och jag äter "normalt". Men vid varje intag så tänker jag att jag kommer gå upp i vikt, får ångest och känner mig äcklig. Vissa dagar tänker jag "Fuck it, jag kan äta vad jag vill" för att sedan få extrem ångest. Senast förra veckan när jag bröt ihop inne i sovrummet tillsammans med Dennis. 
 
Jag kan inte se mig själv i spegeln i underkläder för jag får ångest över att jag kan ha blivit tjock på en dag eller att jag skulle lägga på mig någon cm i omkrets. Ibland kollar jag, men ångrar att jag gör det varje gång. För ångesten blir total. 
 
Vissa dagar vill jag inte ens visa mig för Dennis för att jag inte trivs i min kropp. Ibland går det ut över den intima biten just för det att jag inte känner mig bekväm i min kropp. 
 
Jag kollar varje morgon och kväll om de små detaljerna utav magrutorna finns kvar. Så länge de finns kvar har jag inte gått upp i vikt och jag kan andas ut. 
 
Jag går sällan i jeans numera. För de jeans jag har kanske inte passar längre. Får jag inte igen ett par jeans så måste jag gått upp massvis med kg i vikt. Jag har en vän som för ett tag sedan dök upp i mitt liv som haft problem med en ätstörning. Hon gav mig tipset att slänga alla jeans och införskaffa nya. Hae faktiskt funderingar över detta. 
 
Jag frågar min kära sambo titt som tätt om jag gått upp i vikt eller har blivit tjock. Jag får allite svaret nej, att jag är världens vackraste och han älskar mig för den jag är och varje millimeter utav min kropp. 
 
När det är kalas eller liknade känner jag som att alla kollar in vad jag tar mer mig på tallriken och ska tänka "du kan inte ha någon ätstörning när du äter det där eller tar en sådan där portion med mat". 
 
 
 
Jag känner mig kluven när det gäller det här. Har jag verkligen sådana här problem ? Är isåfall problemen så pass att jag måste ha hjälp för att komma vidare ? Kommer psykologen tycka jag är tillräckligt "sjuk" eller blir jag hemskickad utan någon som helst hjälp? 
 
Tankarna är många. 
 
Det som grämer i mig mest är vågen. Att jag säkerligen kommer behöva väga mig. Just den rädslan. Att kliva upp på vågen oavsett om jag inte behöver se siffrorna som dyker upp. Bara att veta att man står på vågen gör mig illamående och illa till mods. 
 
Jag vet inte om jag ska avboka tiden eller inte. Både Dennis och mamma tycker jag ska åka in. Inte för att jag har anorexia , bulimi eller ortorexi. Men att tankar omkring vikt och min kropp är skev. Det kan vara en början utav en mer allvarlig Ätstörning. 
 
 
 
Jag är bara rädd. Just för att läkaren ska kvalificera mig med någon sorts ätstörning eller att få hjälp utav att komma ut ur det här tankemönstret. Att lämna över mitt problem till någon okänd. Att tas ifrån kontrollen. 
 
På ett sätt ångrar jag bittert att jag ens genomförde den här resan med att tävla i bikinifitness. Visste jag att psyket skulle ta så här med stryk och att dessa problem kring matintag osv skulle i princip ta över mitt liv så hade jag aldrig påbörjat denna resa. 
 
Men gjort är gjort. Jag får ta smällen och försöka ta mig vidare på något vis. 
 
Jag saknar den där Lina som alltid var stolt över sin kropp oavsett vad. Hon som stolt visade upp den och kände sig vacker. Hon som bara levde livet utan att tänka på mat och kropp. Hon som trivdes med sig själv. 
 
 
En bra dag.
Ni vet sådana där dagar som man får mycket gjort och som flyter på?! 
 
En sådan dag har jag haft idag. 
 
 
 
Började morgonen med en fredags mjölkning. Mamma, pappa och jag. Sen vid 6 tiden kom ett par elever ifrån wtt gymnasium i närheten på sin sista praktik dag hos oss. Har varit här ifrån måndag tills idag. Måste säga att det varit riktigt roligt. Dom lyssnar, gör och frågar. Idag skötte dom hela delen med kalvar ensamma. Duktiga !
 
Jag tog tag i att Seminera 2 kvigor under morgonen med. Det går smidigt med att Seminera dessa damer nu för vi har strukturerat om en hel del. Tänkte knåpa ihop ett inlägg om detta senare. Seminerade iallafall 390 med Sylvester, 402 med Bigstar och 414 med Cheylote. 
 
Lite frukost i magen innan vi begav oss till vifors för att hämta hem 1162 som ska åka iväg på slakt i veckan. Hon har varit "mamma" till alla kvigor som varit på bete för första gången i somras. Så där har hon strosat runt och hållit koll på små tjejerna Så att dom sköter sig.
 
 
 
Hämtade hem en drös kvigor som ska semineras i januari. Herregud , snart är detta år slut. Så fort tiden knatar iväg. Vi hämtade hem 6 stycken damer närmare bestämt. 
 
Lastade av 1162 och kvigorna. Checkade av brunster. Bökade på lite. Sen drog jag hemåt.
 
 
 
Snabbt besök av syster och därefter kom Dennis hem. 
 
Fick ett spontant ryck att dra ut i skogen med fyrhjulingen med Jokk. En riktgt mysig eftermiddag. 
 
Kvällen spenderades tillsammans med Dennis och Lina. 
 
Men sådan här bra dag när det knallar på och livet liksom känns stabilt och bra.